Vm-guld till Lisa Lindblom

DjurMagazinet började sponsra Lisa 2008. Sen har det ständigt gått åt rätt håll och vi är otroligt stolta att Lisa nu har sitt hett efterlängtade VM-GULD.
Det här är Lisa:
I februari 2006 stod jag för första gången på startlinjen i ett VM. Hundarna hade jag lånat av min dåvarande längdskidtränare. Jag tyckte att vi var väl förberedda, men det enda sättet att förbereda sig på ett VM i Tyskland är att ha varit där tidigare. Efter tre dagars tävlande fick vi ta emot vårt första VM-silver, även om det just då kändes nästan som ett guld, så väcktes drömmen om att någon gång få kliva allra överst.
Jag och hundarna har haft stolpe ut några gånger sedan dess. Vi har varit nära men aldrig räckt ända fram. De senaste två mästerskapen har vi kommit hem med ännu ett VM-silver 2008 och en fjärdeplats på EM 2009. Båda gångerna har vi haft mindre än 50sek till guldet.
Pulka-stil som jag kör innebär att man har 1-4hundar (jag har två) som sitter fast i en pulka. I pulkan finns sedan vikter efter hur många hundar man har. Från pulkan går sedan en lina till mig som åker skidor bakom. Det är en tävlingsform som kräver mycket både av skidåkaren och hundarna.
Sedan några år tillbaka är hundarna Kasper och Treitiak mina egna och under de åren har jag lärt mig mycket. Med långsamma hundar är alla tävlingar förlorade på förhand. Med en dålig skidåkare vinner man inget VM-guld. Nu vet jag vad det innebär att vara väl förberedd och med den vetskapen har jag tränat både mig och mina hundar under hösten. Tidigare års tävlande har gett mig och mina hundar värdefull erfarenhet både vad det gäller resan ner, uppladdning, taktik och inte minst publik. 35 000 åskådare såg 2006 års VM i tyskland på plats.

Resan ner gick bra. Vi nordiska förare åkte tillsammans och jag fick en behaglig resa i minibuss med hundarna inom klapp-håll. Det är lätt att hundarna stelnar till och därför såg jag till att röra ordentligt på dem varje rastning.
Väl framme i den tyska kurorten Oberwiesenthal möttes vi av värme och regn. Plusgrader och hög luftfuktighet. På avresemorgonen hade Åsarna –34grader, snacka om temperaturskillnader! Jobbigt läge för hundarna som vant sig vid stränga minusgrader under vintern.

Dag 1 Fredag 26/2
Jag vaknar upp till ett ihärdigt regn och snålblåst. Gör morgonrutinerna precis som vanligt; mata, rasta, åka till tävlingsplatsen, montera och väga pulkan, testa skidor, vattna och värma upp hundarna och till sist värma upp själv innan start. Samtliga nordiska förare startade med en minuts mellanrum, med linklasserna före oss i pulka. Kasper och Treitiak var supertaggade och helt klart mest högljudda i startfållan.
Jag tycker att jag fick en bra start. Jag har åkt banorna med skidor innan och vet att det är platt i början, sedan kraftigt utför ett par kilometer. I slutet av nedförskörningen går spåret ut i botten av en slalombacke där det vänder 180grader och klättringen tillbaka börjar. Det är mycket stigning. Långa backar men med en lutning som passar min åkstil.
Jag bromsar hundarna utför för att inte riskera att de går sig stumma redan innan stigningen börjat. Loppet går bra, hundarna är duktiga och jag känner mig stark. Vi får göra många omkörningar. I mål känner jag mig nöjd. Det dröjer innan resultaten kommer men de visar att jag ligger tvåa, ynka 3 sekunder bakom ledaren Ludwig Kreuzer från Tyskland. Härligt!!



Dag 2 Lördag 27/2
Idag är vädret är bättre, solen tittar fram och morgonen bjuder på några minusgrader. Det är bra för arrangörerna har lyckats trycka till spåren och förhållandena är finfina! Eftersom vi ligger tvåa startar vi ut som nummer två, en minut efter ledaren. Hundarna fortsätter att gå bra och jag fortsätter att bromsa utför. Det blir massor av omkörningar den här dagen eftersom de sista ekipagen i linklassen går ut precis före. Vissa ekipage jag passerar är dåliga på att kliva undan för att ge oss plats. Det stör mina hundar och ger mig sämre utrymme att åka skidor på. Jag skulle uppskatta att vi tappade ca 25sek på dåliga omkörningar. I sista backen säger mina magmuskler ifrån. Jag har gått för hårt. Nu blir det till att fokusera, uppmuntra hundarna att springa, komma ihåg hur man åker skidor, bita ihop. Jag är trött och hundarna är ordentligt varma efter målgång. Trots allt känner jag mig ändå nöjd. Efter en stund kommer resultatet, jag har åkt två sekunder fortare än Ludwig Kreuzer och ligger nu bara en sekund efter honom sammanlagt! Samtidigt har vi två utökat vårt försprång till de bakomvarande. Det här resultatet betyder mycket, inte bara för att jag vet att vi kan köra fortare utan också för att det innebär att vi får fortsätta starta ut som nummer två. Det är bra eftersom mina hundar älskar att jaga! Det här är mitt livs bästa utgångsläge, en chans man bara får en gång. Jag vet inte hur Ludwig Kreuzer sov den natten, men jag sov väldigt bra.

Dag 3 Söndag 28/2
Finaldag! Kanske kan det här bli en historisk dag! Det var nervöst i starten. Tankarna pendlar lite. Ena sekunden tänker jag att det här kanske inte går vägen, andra sekunden bestämmer jag mig för att vinna. Tredje sekunden tänker jag att det här är mitt livs chans att visa vilka duktiga hundar jag har och hur bra vi är tillsammans.
Vi får en bra start. Plötsligt är det tre linkörare framför oss. De är på olika sidor av spåret och deras hundar i mitten. Jag skriker för att de ska ge mig plats. Det går halvbra och slutar med att jag kör mitt emellan allihop. Vi kommer förbi utan större problem. När jag kommer till utförskörningarna ger jag hundarna några uppmuntrande ord. Speciellt Kasper växer med beröm och det är kul att se. Hundarna öser på utför och jag låter dom springa precis så fort de vill. När vi når slalombacken och vänder runt får vi syn på en bekant ryggtavla. Ludwig Kreuzer och hans hundar når toppen av backen när vi är en bit upp. Nu har vi chansen! Mina hundar ser dem och sakta men säkert kommer vi närmare. Det sista jag ser innan de försvinner över krönet är att Ludwig snubblar. Vetskapen om att han är trött gör genast mig lite piggare. När vi sen passerar krönet går Treitiak snabbt upp i galopp och vi äter upp avståndet snabbt. När vi passerar visar hundarna inga tecken på att vilja sakta ner så vi kör om och Ludwig hänger på. Hans hundar blir inspirerade av oss så vi låter våra spann gå nästan bredvid varann. Vi går snett framför hela vägen till mål, så fort Ludwigs ledarhund hamnar jämsides med Kasper så ökar Treitiak tempot. Han tänker inte släppa någon förbi sig.
En dryg kilometer innan mål gör sig magen påmind igen. Återigen blir det fokus att hålla krampen i schack och se framåt. När vi passerar skylten som meddelar att det är 800m kvar kan jag inte låta bli att le. Ludwig Kreuzer är en duktig skidåkare med duktiga hundar, men han kommer inte att köra ifrån oss med en minut fram till mål. Hundarna galopperar över upploppet och 50m innan mål kan jag sträcka upp händerna i luften och jubla! I mål står ett gäng glada ansikten med Sverige-kläder och tar emot. Det känns fantastiskt skönt! ÄNTLIGEN! VI ÄR BÄST I VÄRLDEN!

Vinnarekipaget Lisa Lindblom och hennes hundar Treitiak och Kasper.

Så här efteråt känner jag mig fruktansvärt stolt och glad, framförallt över mina hundar. Jag är glad varje dag att Kasper och Treitiak är mina hundar, och att få ta VM- guld tillsammans med dem känns fantastiskt stort!

Och vad händer nu då? Nu är jag på väg hem till  tryggheten i Åsarna och till Framtiden i form av Treitiaks son Aslak som just blivit 14veckor. Jag ser fram emot att få åka till fjälls och njuta av hundkörning på de stora vita vidderna! Är det över nu? Kanske för den här gången. Men efter sommardvalan sätter vi igång igen. Och vad är nästa dröm efter VM-guldet? En större bil med större plats för hundarna och en massage!

Grattis än en gång till VM-GULDET önskar vi på DjurMagazinet.