Djurmagazinet har träffat två prima Spångapensionärer. Den ena har fjädrar.
- Ja, vi är faktiskt årskamrater, 69 år båda två. Visst är det otroligt att man kan leva med ett djur så länge, men till vardags tänker jag inte så mycket på det.
Det säger Inez Johansson över en kopp kaffe i hennes hem. Uppflugen på en stolpe intill sitter hennes livskamrat Gurra. En rödgul Ara som varit med sedan hon träffade sin nu avlidne man för 51 år sedan.
- Jag var 18 år då och Lars hade fågeln med sig i kärleken. Lustigt nog var han på sjön när vi träffades så det var lite av en schablon, skrattar Inez.
Det var dock inte för att uppfylla sjömansmyten som Lars hade skaffat Gurra från början. En farbror hade först haft papegojan i åtta år, sedan den var nyfödd. Sen fick Lars ta över och hade hunnit leva med Gurra i 10 år när han träffade Inez.
- Lars var fem år äldre än mig och hade fått Gurra som present när farbrodern flyttade utomlands.
När paret flyttade ihop följde gojan med och det var inte konfliktfritt.
- Nej, lustigt nog sökte han sig plötsligt till mig och inte Lars. Gurra blev riktigt otrevlig ibland, högg och skrek mot Lars. Och de ord han lärde sig kom från mig. Trots att Lars kunde sitta och traggla i timmar.
Så vitt Inez kan komma ihåg har Gurra varit frisk och pigg under alla år, dock med ett stort undantag.
- Det var någon gång på 70-talet. Vi kom hem och då låg han där på burbotten. Vi trodde han var död men istället var han i någon slags koma. Efter ett besök hos veterinären och några timmars nervös bevakning piggnade han till. Jag vet inte vad som orsakade det här men kanske hade han ätit något olämpligt. Huvudsaken är iallafall att han varit frisk sedan dess. Tur det för det har inte funnits så många fågelläkare tidigare.
Men hur gör man då för att hålla ett djur - som föddes samtidigt som svenskarna åkte Volvo PV och hade en enda TV-kanal - i sådan god vigör?
- Tja, jag vet inte riktigt. Jag har bara följt de råd jag fick av Lars. Mycket frukt och grönsaker men inte för mycket av jordnötter och frön. Det är tydligen inte bra för deras lever. Och på den vägen har det varit.
- Sen har Gurra alltid varit fri att röra på sig. Vi hade som sagt bur ett tag men sedan "olyckan" har han fått sitta på en pinne vid fönstret. På somrarna brukar han vara utomhus. Speciellt om vi åker till landet, fortsätter Inez
- Jag tror också att det är viktigt att prata mycket med gojan. Gurra har alltid haft mycket uppmärksamhet och jag har haft honom med mig så fort jag kunnat. Men det är ju lite sämre med det nu när jag börjar bli till åren.
Och framtiden?
- Ja, det har jag tänkt på för, ser du, Gurra kommer säkert att bli äldre än jag. Du ser väl vilken fin färg han har jämfört med mina gråa hår, skrattar Inez. Min systerson har lovat ställa upp och ta hand om fågeln ifall något händer. Jag har inga egna barn.
Och med det lämnar vi Inez och Gurra. Så här efter besöket kan man undra om folk verkligen tänker på hur gammal en papegoja kan bli? Har man egentligen någon plan för vad som ska hända om en familjemedlem går bort eller flyttar? För några år sedan träffade vi i Göteborg på en Grå Jakopapegoja som var över 80 år gammal. Ägaren som drev en antikaffär i Haga var själv pensionär och hade fått ärva fågeln efter en faster. Ganska fantastiskt...
Mer information om våra burfåglar och deras ålder får du i vårt Husdjurslexikon.